det bankar.
i mina värsta fantasier bankar det alltid hårt på dörren eller så är någon redan inne. inne på lätta fötter över mina kvadrat. någon med hårda nävar och ett otäckt leende som kommer frysa mig till is. jag vaknar alltid precis när jag ser honom. med hjärtsnörp och varma handflator. med något rinnande längs ryggen. med skräcken sträv mot gommen.

det var längesen du gäckade mina nätters timmar. många månader sedan du omfamnade mig och mina tårar rann över din bröstkorg av glas. jag minns dig i alla kvinnor jag möter. i den där bilen som du ägde som så många verkar ha. i unga gängliga tonårssöner vars siluetter liknar din sons.

det är en isande tystnad du lämnat efter dig. en kompakt känsla av ingenting. en morgongåva utan avsändare. det kan ha varit en dröm alltihop. det måste det ha varit för jag har aldrig mött någon som uppfyllt varenda en av mina sjuka fantasier så som du. det går råttor i väggarna här. snön försvinner aldrig och paket jag sänder kommer åter i retur.

jag har tunga klänningar. och så du som alltid ringer när det brinner.
det rinner text ur gamla glasburkar med torkad marmelad och så doften som försvinner först efter några veckor.
min trappuppgång där ingen pratar med varann, bara räckena som viskar om tusen händer som rört vid dem förut. och så jag som minns dina nyckelben.

kanske låg jag bara med dig för att det var det sista du förväntade dig. för den där sekunden när du kommer i mig, möter mina ögon och jag ser att du förstår att ditt livs ögonblick är förbi. och vi gör det igen på hallgolvet. grus under mina axlar och en garderobsdörr, vagt öppen, rör sig i takt.

och jag borde inte ens svara. jag ger dig inte en enda morgon till bara spill och skitdåliga kvällar när jag fastnar på Kellys och inte kan ta mig hem själv.

jag fasar inför söndagsmiddagar, vuxenliv, kattlådor, första tiden och trimetrar. kräks i munnen och sväljer. ringer nummer jag inte borde. andas ut och bränner mig på glöden och morgonsolen. det är nu och alltid och fast jag räknar är det jag som har gömt mig.

männen i realtid som jag inte kan stava till. fläckar och ärr och minnen av champagne och lädersäten. hur jag stönar utan inlevelse och tänker på tiden som tändstickor i ask.
att min pappa inte ringer längre. att jag brinner för korta stunder och alltid bränner mig på fingrarna. att ingen efter en fjärdedels liv kan ta på mig som jag.

nu är jag brutalt ärlig med dig säger jag men jag ljuger en gång till.

det är inte att det känns eller svärtar. det är orden. hur dom inte räcker till och att jag måste tälja till dom och slicka spånet från golvet efteråt.

en middag då vi talade om småbarnsmorsor som gick ut för att köpa jäst och istället hoppade från kanalen i sin småstad. om vansinnet som kommer plötsligt och det där att jag aldrig åker stadsbuss när det snöar. jag tror att vi kommer falla i kanalen. chauffören som släpper handbromsen, bussen som kanar i. rutorna som krossas när vi möter vattenytan. fångade i luftrum i bussen. som fiskar i akvariet med vattnet utanpå. hur dörrarna släpper efter för trycket och att folk faller. jag hade stått lugnt. så hade jag sagt till dig. i själva verket hade jag nått ytan först av alla.

det är min överlevnadsinstinkt som kommer att ta dig med storm. min hunger och lust. min passion och kramp. hur jag staplar tillkortakommanden på rad och suger av dom.

sömnen och tristessen. att jag finner dig i stan som nu är vår och dina jävla ragg jag måste krocka med på puben som jag kallar min. jag förföljer dom in på toa. ser dom fixa till sina blonda hår. jag ler och håller deras drink när dom kissar. fyller ljudlöst deras sugrör med saliv.
önskar dig allt men mest klamydia.

i övrigt är allt okej.