Det var den sista halvtimmen av demensnatten
och Göran, som nyss flyttat in på 321 gjorde mig sällskap
Över muggarna med kaffe pratade vi arbete, liv och hundar
och väntade på att dagen skulle göra sitt avstamp
och han berättade mycket detaljerat
om sitt jobb som glasmästare
om eländet med att hålla pudeln Pompe på plats
medan han sprang fram och tillbaka
till bilen efter kitt och grejer
om skärsår, skilsmässa och krossat glas

Och jag började undra vad han egentligen gjorde här
och synade honom noggrant för att hitta något avigt
medan han med blicken svepte genom köket mot fönstren
”Treglasfönster", nickade han, ”allihop har gubben satt in.”
”Allihop... Hela huset?”
”Ska ta granngårn me, fast till veckan blir’e skogen.”
”Skogen?” sa jag och höll upp handflatan mot solljuset
Han for med kepsen över pannan ett par gånger
och stötte sedan ut, ”Repmånad”, genom en hostning.
Jag nickade som för att beklaga och gick för att tömma disken

Vi fortsatte att dela berättelser och sällsamma morgnar
och senare den våren fick jag min första dikt publicerad
medan han började tjänstgöra på räddningstjänsten
De nattliga utryckningarna gjorde honom allt tröttare
och en morgon satt vi där nästintill dreglande
Brandman, glasmästare, undersköterska och poet
med vår väntan och dikt, stirrande genom fönstren
som på en nattlig vernissage mot det som låg utanför oss

”Ser du! branden bakom träden”, sa jag
och snodde om mot Göran
kloten bakom glasögonen pulserade
och tycktes som bojar guppa runt i blåbrunnarna
som svämmade över hans insjunkna kinder
”Ja ser du! Ta mig tusan ä int himmel’n rakt verkli’n ändå!”
Så satt vi och punkterade minuter, blängde mot sanningen
till dagpersonalen äntligen kom med sin plågsamma pigghet
och jag med mycket tunn röst
kunde rapportera om nattens larm
Göran blev kvar vid bordet
med kepsen över sina turbulenta klot
och skulle mycket snart också han få vila
Men gryningarna som sommaren suddade bär jag med mig
de där konsthallsminuterna utan fäste,
där verkligheten genom treglasfönster stod i brand