Budskapet i hans skepnad
är att ytan är funktionslös.
Styrkan i detta
är till den sorgliga grad,
att han blir fåfäng.
Åsikterna hans
sitter taggiga på stram hud;
de smärtar både egot
och mötena.

På mörka bordskanter
flinar han förtjust,
när minsta antydan görs
till hans värld;
denna brännande värld,
som vi andra oss ej
förstår oss på.

Med stjärnkikare
har jag sökt hans distans,
men i hans värld
är det antingen på riktigt
eller på låtsas.
Aldrig att man skrockar
om det riktiga,
det är ju på riktigt?

Han vill ha sin bild på ryggen,
orubblig och intakt.
Det är denna övertygelse han bär med sig,
omedveten om dess tyngd.
Vidrör hans orubblighet
och taggarna fälls ut
- blänkande av kallsvett.