En konservburks livstid
rymdes mellan våra blickar.
Ditt hår var så långt,
det kittlade hades på pannan.

Vi tog en promenad i den blåa kvällen.
Du var så nervös, joggade nästan.
Gatlyktorna hade ingen chans
mot ditt leende.

När vi kramades hej
pressade du ditt fina tandkött
mot min högra axel.
Och jag
jag fick en blixt av din lilla kropp
när min haka träffade din nacke.

När vi kramades hejdå,
blev vi två uppfinnare
som uppfann oss.
Sen såg jag alla andra människor;
dem fanns inte innan.
Vi skiljdes.

Jag simmade på rygg
hem i vintervärmen
och ramade in två blixtar.