Det är ingen slump att kvinnan vägrar att stå stilla, väljer att inte möta journalistens blick. Frånvaron av empati är tydlig, det förstelnade intellektet skönjbart; detta även för en betraktare som sympatiserar med hennes åsikter. Tillsammans skänker dessa båda faktorer hennes kropp ett rastlöst rörelsemönster. Hon rör på sig, oavbrutet, i ett fattigt försök att hålla vetskapen borta, på avstånd, på avstånd. Nattetid tvingas hon dock kapitulera. Hennes själ är indränkt, parfymerad av amoraliska doftpartiklar, så när solens strålar vridit sig i dödskamp, på hennes rygg, i hennes vackra trädgård; när mörkret kamouflerat alla utsökta detaljer, av trädgården, då vet hon även själv: ondska är att förneka andra människor en fristad. Ondska är att ställa människa mot människa.

En sak kan jag själv göra, här i TV-soffan; jag kan förneka henne ett tilltalsnamn. Därför, precis efter att hon har ljugit svenska folket, rakt upp i ansiktet, om varför flyktingbarnen inte passar in i hennes närområde, precis då döper jag om henne, hennes ålder till trots, jag gör det för mig själv. Vad jag döper henne till? Minns inte. Nulliteter fastnar sällan i mitt minne...