Vid flitens bädd vakade en drottning. I sorg räknad var hon uråldrig, till levda dagar osynligt obetydlig; hon var ung. Det var för Konungens dödsvandring de hade samlats, till den var de inbjudna. De var alla undersåtar, en samling förbundna. Som gestalter i en avgången tid, beträdde de sorgen, man som kvinna. Och nu fräter döden ihjäl de sista spåren av Konungaliv, av konungatid. Drottning av ungdom log ej mer.

Svepande bilder av Fosterland som går till sorg, som går till vila. Där finns skogen, där finns bergen, där finns vattendragen; befäst konungamark. Och över hela denna Gudabild: Sorg och vila. Lindring finnes svår, för den avlidne Konungens dansörer. En kärleksmakt, en tillfällighet till pakt, är bruten, och ljud dör bort. I tystnaden bor eftertanken. Där ligger de gångna åren blottade. Fullt synliga, för alla de samtida som bevarat sin syn.

Lid - gå sedan vidare! Detta var Konungens slutsats och besked. Till alla de som - innan Döden framträtt tydligt lydig - lyssnat. Vid bädd av flit. Då framskjuten kärlek, är bakbunden kärlek, kan ingen samling förbundna längre verka inom ram av gårdag. Allting är här, allting blir nu. Det blev kväll den första dagen, och en resa var påbörjad, en flykt hastigt sanktionerad. Ej mer Konungalik, ej mer Konungaliv, ej mer Konungatid. En Drottning ses av Fosterland ta vid.