I stunden fanns ej någon oro, endast den renande kraften i regn. Väl mött av försommardofter, avslutade mannen sitt dagsverke; det var sent, nära till natt. Vid denna tid, som i alla tider, födde molnens infall skuggor. I dem vilade hemligheter; summerade årstider, antydningar om inaktuella förbund. Dess inneboende kraft var monumental. Den medvetna närvaron, skyddade mannen. Från känslornas fria fall.

Hon var tydligt ung, flickan som i sömn andades, hon var nästan helt befriad från ålder. Mannen rörde stilla vid sin dotters hår; strök pannan fri och ren, från slingor av det ljusa håret. Han gjorde det försiktigt, då hon, omgiven av frihetens källkoder, hade timmar kvar av vila. Juni månad hade noterats, och dotterns skönhetsdrag minner, vet att berätta, om modern. Den medvetna närvaron, skyddade mannen. Från själens, och tillvarons, opinion.

Kärlekens betänkligheter till trots: Du är min framtid, jag är ditt ursprung; orden bar mannen, mannen var orden. I dessa rymder av sekunder, följsamt likt hjärtats rytm, verkade nutidsspråket med hastighet, med hastighet, mellan barnkammarvägg, mellan barnkammartak. Flimrande bilder av den egna Fadern - 70-tals bilder - och en flicknamnssmyckad dörr stängs, steg för steg, igen. Den medvetna närvaron, skyddade mannen. Från år, som av tingens gång, långsamt förpackats i ambivalens.