I rummet människor, samlande människor, jag känner inte igen dem. Den långsamma intelligentian och dess anrop, lockar inte mig till skratt, dess sentenser tvingar inte mig att uppge grad och nummer. Jag är en motpol, och såsom tystnadens företrädare lever jag; tyst. En tid till förbisedd, och jag är väntande, sviktande. Har du funnit lyckan, flicka?

Smakfylld dröm, guld och fartblind njutning: Där ryms rummets diskussioner. I ett land av facklor, är jag ett mörker; och jag välkomnar det, suger i mig av det, blir berusad av det. Dårar och kommentarer bränner fast sig i min hud, men jag är endast ytligt sårad, ej betrodd med sår på djup. Mitt exakta armbandsur beskriver tid att friges; och jag lämnar, för att fångas, av det dolda.

Nu på flykt i ett samtidshav, i en smeksamt markerad vinter, där inget dygn är längre än det första. Att ha brutit sönder det som inte möjligt är, blev min sanning, det är sanningen om mig. Jag är frånvänd ödet, det kom aldrig ikapp mig. Dårar och kommentarer lämnas kvar att dö, i snö av Stockholm, i passager av vitt. Jag är äldre, stoltare. Har du funnit lyckan, flicka?