Herr Ebenhardt, är en samtida skildrare av ögonblick. Om detta har omgivningen skänkts bevis. Han är en omtalad, och baktalad, begåvning. Noterad i storstadspress, är han således en sluten människa, som vänder sig mot att bli citerad, utan kommatering. Det är det sistnämnda, som är kärnan, eller drivkraften om ni så vill, i Herr Ebenhartds livsverk: ständig närhet till den gudomliga kommateringen. Huvudsatserna, i hans verbala repertoar, är likt nyårsfyrverkerier mot nattsvart, tidig 1900-talshimmel, förbluffande korta. Ett snabbt tillintetgörande av antagonisten, den polemiserande motparten, schackmatt med ord uttryckt, och sedan bisatser. Bisatserna bär stoiskt huvudbördan. De vägrar att självdö, att bli till ekon av energier. De lever - och förökar sig.


Herr Ebenhardt, är av stortyskt ursprung. Om detta har omgivningen skänkts bevis. Med de tidlöst stela tolkningsmonopolen, på sin sida, äter han sin omgivning. Han river människorna, han sårar de uppnådda ställningarna. Han gör det med attack, huvudsatserna!, han gör det med utdragen kyla, bisatserna! Han blir kommaterad. Frekvent. I storstadspress. Vid juletid smyger dock sig på, en obehaglig ensamhet, för Herr Ebenhardt. I doftspår bor eftertanken. Vid juletid. Bisatser blir där, då, en sak, kärlek en annan.


Herr Ebenhardt, är en gammal man, en ensam man. Om detta behöver omgivningen få bevis. Herr Ebenhardt, är därvidlag, själv, i sin person, ett bevis. Tidningurklipp, ur storstadspress, vet att berätta en historia, om ett liv i åsikternas förlovade land, om det samlade värdet av argumentation. Det finns få bilder, av Herr Ebenhardt. Ständigt återkommade, är dock de explosiva huvudsatserna, på gulnat papper följt, av torterande bisatser. Ordet omtanke var ingen följeslagare, till Herr Ebenhardt. Därav den glömda frågeställningen: Vad hette mannen i förnamn?