Bronsklockor spred bud i vinden, blottlade grå hud bak vackra mantlar, dess budskap klart, ej tid att fly. En verst bort en samling vapenbröder, de har alla vandrat hit, till Polens gamla länder, tillryggalagt mil och åkermark, alltid mil och åkermark.


En tes - våldet, en antites - kärleken, en syntes - kriget… Dominium maris baltici är de utbredda kartorna över de breda borden, är den kungliga begreppsvärlden förminskad till vätans dramatik, är Sverige uttryckt expansivt, är den precisa, detaljrika beskrivningen av fientlighet, är den enfaldiga vissheten om att hav kan ägas, är uppgivenhet, är mod, är den plundrade människan, är framskållad underkastelse, är ljus, är kyla. Och vi ärvde landet, Sverige.


Bröder, vapenbröder, alltid vapenbröder. Vi ser dem vandra de nakna distanserna, vandra de mil som saknar kilometrar, vi ser dem vandra åkrar som inte längre finns, som kanske aldrig funnits, och vi döper dem, i blod, till blod. Vårt land, Sverige. Vår skuld, Sveriges.


Och nu möts den första människan av slitet våld! Kriget, män av Sverige, förbrukar en by - och den brinner!, pulveriserar ett polskt epicentrum av förhoppningar; liv förtunnas, skiljs av, bleknar, bleknar. Efter blodet kom tårarna, före tårarna kom rädslan. Blanka vapen, svenska vapen, skrapar mänskligheten bar på mänsklighet. Vårt land, Sverige. Vår skuld, Sveriges.


Vem namngav byarna, städerna? Vem skänkte det förödda namn? Vem gav liv till frågorna? Vem vågade fråga igen? Vem lärde oss att döma? Vem lärde oss att förlåta? Vem tolkade ordet försoning? Vad skiljer svensk skuld från tysk skuld? Och allt började så åter igen.