2006 var ett bra år
jag hade inte gått
tillräckligt länge på
universitetet för att
vara helt sönderrelativiserad,
min stora kärlek hade ännu
inte anlänt (ingen sorg,
men visst har friheten
sin charm),
det fanns alltid en
butik eller ett café jag
inte hade upptäckt
och staden doftade gamla
minnesfragment från svunna
tider innehållande
studenter i stormhattar och
Alkoholhaltiga efterdyningar
av tentamenspsykos


denna vinter gnistrade
Lunds vägar av snödrivor
allt var bara magiskt
jag kände friheten gnaga
sönder allt som sedan länge
var krossat och jag, T och M
satt uppe till gryningen och
spelade poker, drack whisky
och drömde om parallella världar
fyllda av skönsjungande
gosskörer och en arbetsförmedling
utan efterfrågan på motprestation

vägen mellan Vildanden (tänk att
Strindberg indirekt namngav
ett getto)

och centrum kantades av
galghumor och släpande ben
utan känsel till följd av på tok
för mycket Jack Daniels
ibland började vi slåss
-både med främlingar
och med varandra-
men det gick alltid
över lika fort som den
första rallarsvingen
slog sönder vinterkylan

allt låg vackert
solen tittade bara fram om det var nödvändigt
och vi dansade till balkanmusik
på café Ariman ända fram till
småtimmarna
fulla och vedervärdiga
taktkänsla som knubbsälar
på skunk
och vakten bara skakade på
huvudet eftersom vi på
eftermiddagen hade suttit
på samma ställe och nyktert
samtalat kring världsläget
och skitnödig litteratur över
en kopp kaffe

(alltid svart
lattegenerationen föraktade vi)

när vi blev utslängda fortsatte
de tunga benen krampaktigt
sitt släptåg hem till

en tillvaro som aldrig kommer att
komma åter