Skriv penna, skriv!
Skriv mig en mening i detta jordeliv.
Om det är för mycket begärt, så åtminstone början på ett tidsfördriv.
Kom igen!
Rör dig!
Skav ner någon grej som kanske kan roa mig!
Eller någon annan?
Väcken i pannan börjar likna landskapet i Härjedalen.
Är det så enkelt att jag håller på att bli galen?
Jag som brukar dra slutsatser så stora att jag knappt förstått hur långt tankebanan har gått, har jag nu drabbats av något sorts vokabulärt ryggskott?

Jag skriver nu, men det känns inte som brukar göra.
Vid det här laget brukar vi få höra
En och annan anekdot, skratt och gråt, kanske ett och annat förlåt, för gamla synder jag begått.
Nu känns allt trist och grått.
Stort blir smått
Jag är inte ens tacksam för den eventuella talang jag fått.

Jag hatar den känslan.
När pennan vilar mot pappret och inget händer.
Jag trycker ner spetsen hårdare, försöker tvinga fram något, men det resulterar bara att jag gnisslar tänder.

Och spetsen går av.

Försöker dämpa det stormade hav som är mitt känslosvall av raseri.
I det här läget är miljön något jag skiter i
Så jag knölar ihop pappret och slänger det med den ömma punkt den brustna pennspetsen lämnade efter sig.

Frustrationen har vuxit sig stor att jag flyttat in och värmer mig
Sätter upp en skylt: STÖR EJ!
Så det är här jag befinner mig.
Faktiskt för det mesta, men det vet inte dom flesta.

-"Men du som skriver så bra?"
Jaha? Tack ska du ha. Det var fina ord, har du några över, för jag verkar sakna dom idag?
Jag gottar mig lite i självförakt och vanmakt innan jag envist vässar pennan och tar fram ett nytt ark.
Slår ner det på bordet, som om jag jobbade på en chark
Pappret är rimmat fläsk någon jobbig jävel skulle ha.
Det är fredag
Efter stängning och jag är långt ifrån gla'
Men innan jag vet ordet av, så har jag fått ner ett rim.
Jag ser ner på pappret och läser:
Brinn, papper brinn.
Jag antar att detta är förbannelsen över "talangen" min?