Tystnaden var en sång som jag ville kunna alla orden till.
Nu fruktar jag den mer än vad jag vill medge.
Jag står inte ut med mina tankar som jag försöker överrösta med allt jag kommer över. Distraherar mig med allt. Jag har alltid varit en hård arbetande man, men så här hårt har jag nog aldrig jobbat på att slippa behöva tänka. Jag vet inte vad det är för tankar jag kommer mötas av? Tänk om jag inte klarar av att möta dom?
Nu har jag dock spenderat snart tjugo minuter med att gråta.
Direkt jag kom hem och låste upp dörren och upptäckte att jag var ensam hemma så slogs jag av den brutala tystnaden. Den var hjärtskärande.
Så jag gjorde som vilken macho-man som helst och sökte skydd inne på badrummet.
På golvet vek jag ihop mig likt en knytnäve som protesterade mot självaste livet.
Hopplösheten hävde sig över mig som om den vore Harvey Weinstein och jag , en ung skådespelerska med Hollywood-drömmar.
Jag försökte intala mig själv att allt kommer att bli bra, men kom på att någon sagt att jag inte ska tro på allt jag tänker.
Så jag bryter ihop lite till.
Jag hör nycklarna i dörren. Jag ställer mig upp. Barn som ropar: Pappa!
Jag torkar tårarna.
-Pappa?!
Jag tar några djupa andetag, öppnar toalettdörren, ler och ropar: Här är jag!