Vi var vid levnadsbergets mitt
helt ensam med min ångest,
till tretti född att falla fritt
blott medföljd av min fångbest.

Liksom en likvit lämmellänk
förenade vårt väsen
han sade till mig; "skriv", och "tänk";
och ”gräv oss ned till gräsen”.

En kväll på hällen Samhällskall
vi lyssnade till hoten
om kärlek all och bröders fall
med sprit som enda boten.

Han sade till mig; "sörj", och "minns";
”vad världen väl var vacker
i livets lilla glimmerlins
helt fri från fridsattacker”.

Men tyngst är kampen mot mig själv -
i svartsynsvirvlars tankar,
dess barkbåtsdans i stridströmsälv
som aldrig lättar ankar.

Mitt hjärta är av apati -
ja, frånsett från paniken..

..min hjärna endorfifobi
som somnat om till skriken.

Jag vägrar värna världens krav
och utav mina egna
är kravet kvar att kvav till grav
helt osedd få nedsegna.

Så gick vi, vida vill på vift,
som kvar var bara bergen
blev besten blott en ensam skrift
som bleknade till färgen;

"Han ville alla andra väl;
men ville helst sig döma,
sov ömt nu broder, dröm, farväl,
för lycka är att glömma."

Och detta kunde varit jag
på dessa bestens stigar,
men jag, jag vinner varje slag,
jag reser mig – jag krigar.