Det är när droppen från din dusch i natten
blir ljudet av ett ljummet djup som dör
och stumma rum bär dödsförvirringsskratten
som hånar dig, fastän de hörs från utanför.

Det är när människor på varje gata
kallt genomborrar dig med alltets blick
som önskar endast att ditt inre hata
och hela vägen som ditt minne gick.

För tro mig bror, de ser vad sker inunder
din missmodsblick, de ler åt din misär,
och ängslan äter allt ditt liv till millimilssekunder
och det är allt som var och allt som är.

Och allt som var och allt som är är galet
i gatljus fragmentariskt, likt ditt liv,
som svischar videobandsvisionskt förbi
i snabbspolsflimrets skräckfilmsnarrativ
där blott en man blir tjugohundratalet
som skrattar åt din halvschizofreni
tills Stockholmsnatten endast finns fiktiv.

Och du möter aldrig livet åter
som något mer än ren och skär panik.
Det är ej sorg, jag önskar att jag gråter
men möter endast halskalabalik
där känslan växer kallt i kaoskubik
och hela världens väsen viskar; "vik".