Hon följde punkten. Klämde den på mitten

noterade dess fasthet. 

Lade huvudet invid. Kysste toppen. Lät tungan 

cirkulera, saliven rinna. Hon var ung nu. 

Yngre än de unga. Såg hur åskan mullrade 

blixtrarna förtära. 

Andetag efter andetag drack hon som om

törst var allt. Ett nytt sinne. Klarare än så

än Echart Tolle. Knopparna blev löv och kroppen 

hade varit i dess knoppning ut till blomning. Torgets 

svarta män, offren. Bakom hennes fotsteg. Inne i

henne som hjärtats slag varje minut och varje hel 

timme. Ljuden av förlust som dropparna på kinden

atomen när den träffas av paniken, ögonblicket före 

efter kampen för överlevnad. Hopplösheten, tankarna 

inuti dem, de skilda uttrycken likt fågelarters skillnader 

i kvitter. Hon hade tagit knivens vassa spets invid det

krusade håret, Sprätt upp sina trosor, lagt sin brunstiga

kroppsdel nära mossen.lyssnade med ryggen under jorden.

Myrorna fick krypa över magen. Hon skulle ta den västra stigen 

efter myren. Hon hade aldrig tänkt på hur det var att födas till 

pedofil. Nu blev hon honom följde honom genom småskolan 

fram till livets sista timme. Orättvisan brann i bröstet guden 

den som svarade förbleknade ur dimman. Märkligt tyst blev 

skogen förutom andetagen, armarnas pendlande. I ena handen 

dinglade sandalerna. Över himlen inget.