Jag slåss mot slavsynsspöken
var afton på min vind,
allen i slagfältsröken
man slåss liksom en blind.

En mässa av förgångna
begraver hjässans natt
och håller ledsna fångna
i varje vildsint skratt.

Det ligger lik på vinden
i gudsförgätna vrår
de biter mig om kinden
och sliter hårt i hår.

De jämrar sig i bråten
halvt gömda under hö,
emellanåt från gråten
de viskar; ”du ska dö.”

Förtvivlad jag förklarar;
”ej ännu, jag är ung,”
men endast svärtan svarar
i imblickstimman tung.

Så stiger midnattsmaran
ur höljehörnet fram
och släpar sliten snaran
i vindens vita damm.

Som spökuppspänd den dinglar
från mörkermurkna spjäl
förvittrad vinden vinglar
ned hårdnad hålfotshäl.

Det knakar till i knocken
och kroppen krampar krum,
hon rycker runt av chocken
sen blir hon stelnat stum.

Och gråtonstungan slaknar
men väser vänligt; ”kom”,
jag vänder mig och vaknar
sen startar striden om.