Jag vaknar i hemmet och stjärnhimlen är ovanför mig. Vet inte varför taket är borta, men jag ser dem som funnits förut vandra. Det är ett teatersällskap av individer som aldrig tar slut. Kanske borde jag bjuda in dem, kanske skulle vi förstå varandra, ändå blundar jag igen.


När jag sover bygger jag väggar kring planeten, målar fönster med krukväxter i. Det ska vara fint att titta ut, trots att hemmet är en stängd värld. Ingen får ramla ut i rymden. Det är många som försvunnit i femte akten och vår medfödda skörhet är galet smärtsam.

Du frågar om jag vill åka hem. Jag skakar på huvudet, berättar om stjärnfall och udda tapeter, avslöjar hur det känns när förälskelsen tar slut i hemmet. Du stryker undan luggen, undrar om vi ska ta nattåget vidare och ha picknick på ett golv bara vi vet om.


___________