Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

när förälskelsen tar slut i hemmet




Jag vaknar i hemmet och stjärnhimlen är ovanför mig. Vet inte varför taket är borta, men jag ser dem som funnits förut vandra. Det är ett teatersällskap av individer som aldrig tar slut. Kanske borde jag bjuda in dem, kanske skulle vi förstå varandra, ändå blundar jag igen.


När jag sover bygger jag väggar kring planeten, målar fönster med krukväxter i. Det ska vara fint att titta ut, trots att hemmet är en stängd värld. Ingen får ramla ut i rymden. Det är många som försvunnit i femte akten och vår medfödda skörhet är galet smärtsam.

Du frågar om jag vill åka hem. Jag skakar på huvudet, berättar om stjärnfall och udda tapeter, avslöjar hur det känns när förälskelsen tar slut i hemmet. Du stryker undan luggen, undrar om vi ska ta nattåget vidare och ha picknick på ett golv bara vi vet om.


___________




Prosa av Jag är fan större än Sartre VIP
Läst 291 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2017-05-14 16:46



Bookmark and Share


  KattenKin
Sista versen är bara så bra, på en i övrigt välskriven text.
2017-05-15

  Gunnar Hilén VIP
Den underbara tvåsamhetens symbiotiska förbannelse...
2017-05-14

    ej medlem längre
Ja, tvåsamhet är ett gissel som redan August och så vidare. Om han hade kommit ur kvinnobyket så hade han kunna bli en stor förf, som Wilhelm Ekelund sa - tänkvärt.
2017-05-14

  Den lilla tänkande
snyggt. Ska du tävla med den? :)
2017-05-14

    Elisabeth Nilsson VIP
Jag förstår tanken med att bygga väggar runt planeten. Vem vill inte slippa att se världen av idag. I hemmet pågår det lilla livet, med kärlek eller inte. Du skriver som alltid fin prosa i originell stil.
2017-05-14

  kerstin skriver VIP
ja, på ett golv bara vi vet om. den var fin den!
2017-05-14
  > Nästa text
< Föregående

Jag är fan större än Sartre VIP