Hon gick där när hon var en liten flicka.
I staden hon togs bort ifrån.
Invid bergets kant gick hon
och tittade upp på dess skönhet.
På berget lekte hon,
och såg ut över staden där hennes liv fanns.

För hon bodde där invid berget
och däruppifrån såg hon havet så nära.
Deras gamla hus hade sin historia
och stentrapporna upp på berget var så långa
så farmor blev trött,
men hon sprang.

Hon var bara liten när hon togs från staden
där hennes liv fanns och hon grät.
Den lilla flickan i den nya staden
fick ett nytt liv att leva i det fina huset,
på den fina gatan,
med de fina människorna.

Livet gick men berget kallade på henne
med sina stigar och sin mystik.
Havet kallade på henne
och om kvällarna kunde hon känna den salta doften.
En längtan tillbaka.

Så kom hon tillbaka den lilla flickan.
Hon var stor nu men inuti var hon ännu liten.
Hon gick till havet för sin inre rening
hos detta vackra vindpinade karga,
om sommaren ljungbeströdda landskap
med lukten av salt
från det fria havets godomligt rogivande tröst.

Där det ofta blåser finns inga moln......och solen kan se henne nu.






/ Clara-Fina