du finns
i dig själv
när ni tagit farväl
och vaknade
själv
med hatten i hand
allt du har sett
du grymt
slår ihjäl
och kastar ditt liv
när ni
kommer
i land
du säger farväl
till balkongens fasader
när tåget fastnar
med rälsen i saven
då förgängligheten
göms i mörka spiraler
så gömmer sig ekot
i de stormande haven
du glömmer
att blunda
när känslan
är slut
de överväldigar dig
med okända luftslott
förbannad vare allt,
bara sakna
och njut
för du har vunnit
och förlorat
din lott
varför rinner det
vatten
längst sargade ben
när Andromeda somnar
och glömmer
sitt sken?