Hör du hur det mullrar genom kvällen?
Någonting bekänner existens
och vill tränga ut ifrån den cellen
bortanför partiklars rumsessens.

Immateriskt dammrymdsluften dallrar
att förtunnas för vart andetag
och i skallens skymda skalsvalv skallrar
andra andars mörka anletsdrag.

Lätet läspar, läpplöst rösten klagar,
genom rummens reva ryter den
om hur fallna skyddsnät aldrig lagar
denna vinda blindhetsblick igen.

För din döda dimblicksrödnad dansar
irrandes i vithålsjordad glob,
kring dess hjässa hjärtats törnekransar
knytes till ett knak i panngriftslob.

Hela din materia är hotad -
ta din tanke, kryp ur kropp, och fly.
Flå dig, fort, för sjukdomen är rotad
innanför din sinnesmjuka hy
och lämnar där en röst hörs snart en ny.

Hör du mellanrummens kvällningsmuller
varna om en viskad verklighet?
Hör du knaket, hör du knäppningsbuller
i de röster tankerevan slet?