Ta det gärna
jag vill att du ska ha det
vill ge dig henne den yngre mindre
skadade versionen av mig själv vill att du
ska hålla hennes hand då skrattet bubblade
upp lite för högt eller när hennes ögon flackade lite
fortare än vanligt jag
är
inte henne mer

Marscherar oftare nu med stängda ögon
och vägrande händer bygger jag murar
hugger ner allt som är i vägen raserar
ändå känner jag mig konstigt
mer
ödmjuk för livet
på nåt vis

Du karvar figurer med perfekt avvägda rörelser mjuka
fingrar möter hård metall och jag tror att jag
alltid önskat vara
ett
av dina
verk

Fått all den tid
Mött den där speciellt granskande blicken
fascination
över vad du möjligt skulle kunnat åstadkomma
kanske skulle du få mig hel hålla mig
hårt sådär som bara du kan tills jag nästan
försvinner in under
huden på dig

Du har aldrig velat förändra mig
så till den grad
alltid tyckt att jag dugt
fint precis som jag är

Ändå
klarar jag knappast av att se mig själv i ögonen
längre har svikit mitt sinne i för många år nu
känt hur det ekar tomt hur nerver och
känselbanor trasslat in sig fullständigt
i varandra
och hur min själ darrande dragit sig bort som
inträngd i ett hörn
jag visste att jag skulle göra det
igen såra dig hugga mig själv hårt i
det stora sipprande hålet folk vanligtvis
kallar hjärta
Jag har nämligen dömt mig själv till detta
tillstånd för
länge sedan

Packar ner endel slänger det mesta
men viker viktigt ihop de anteckningar
där jag tror att jag kanske kan lösa gåtan till
var i friden
jag tappade bort mig själv

Hör dig mumla i natten sätta ord på
smärtan som bränner oss båda
känner tyngden då
ångesten brottas vildsint med
svettiga lakan

Vet inte egentligen vad jag ville skriva
ville mest säga dig något vackert och ärligt
som att du alltid kommer vara han
jag trodde jag föddes för att äkta men jag
kan nästan inte andas om jag tänker så
Måste börja bygga älskade
på riktigt nu låta oss bägge två få ro för
Din glöd är väl inte min att värma mig på