Jag lägger dem där
liksom varsamt bakom mina öronspetsar
Lyssnar om och om igen på orden
rullar dem försiktigt över tungan gnider dem i gom
men tar dem egentligen aldrig riktigt i min mun

Är hon inte synsk så är hon åtminstone den
klokaste kvinna jag känner
mor lilla mamma
det är detsamma

Det snöade åter inatt
och på högvarv händer det
ni vet när hjärnan bara tycks kunna fokusera på en
enda sak det är märkligt då det sker
det var ditt ljus som fäste hur det liksom
tycktes expandera ut från din fjäderlätta hud
Såg du månne också hur flingorna föll?
Som jag önskade att vi fått se dem falla
tillsammans att jag också fått dig att falla
lite med dem tappa fotfästet
dina läppar skulle landa mjukt
på mina läppar
lika enkelt och lätt som universums attraktionslagar
som jag skulle göra allt för att få kyssa bort ditt vackra leende
just inatt

Sover istället försjunken
utelämnad
helt åt mig själv
men faktum kvarstår flingorna som föll i midnattssol
förlöste mig från skulden och orden fortsatte matas på i mitt inre
när jag vaknade så visste jag
att är det inte du som håller om mig i
natten kan det lika gärna vara

inte konstigt att det gjort så ont hela tiden att saker och ting
haft en tendens att aldrig någonsin hamna på sin plats med mig
att min envishet
inte vetat gränser
trodde jag föddes sån
fast

saken är den att du fortfarande känns som mitt gränsland
en närpå osynlig mur av spröda vita blomster som liljekonvalj och ögontröst
en drömsk skvätt av blåklockor

Du är inte för mig
Du kan omöjligt vara för mig

Lyssnar på Vollebekk som i trans
för att glömma din vackra mjuka stämma dina lugnande
men samtidigt livliga ögon de sprakar igång en eld i min maggrop
lyssnar på texten fokuserar på berg
öde landskap
för att glömma bort det du väcker i mig
för att förtrycka det än en gång
Tills dess jag ser dig igen