Jag hade just börjat ta itu med helgens disk när jag råkade kasta en blick ut genom köksfönstret och fick syn på en kraftigt byggd ryggtavla. Ryggen satt på en medelålders, tämligen kortväxt och kompakt byggd man med halvlångt flottigt hår. Han stod alldeles stilla på altanen och glodde ut över trädgården. 

- Hallå! ropade jag genom fönstret. Jag finns här om du vill något! 

Jag förmodade att mannen smitit in i trädgården för att titta på huset, som var till salu sedan några månader tillbaka. Jag hade redan flyttat till en lägenhet i grannkommunen och börjat mitt nya jobb, men var tillbaka över helgen för att sköta om trädgården. Ingen köpare hade sagt ja ännu, men flera stycken hade sagt kanske. De hade alla kommit på avtalade, tidsbokade besök i sällskap med mäklaren, inte oanmälda som den här gästen. 

När jag öppnade ytterdörren stod där en märklig farkost, en stålcylinder med en diameter på en dryg meter, och ungefär lika hög. Cylindern gick på hjul. Den liknade en jättelik termos. Var det någon slags undervattenspermobil? Fast ovan mark? Fanns mannen inuti? 

- Det är ett riktigt trevligt litet hus, tre rum och kök och fina parkettgolv, hörde jag mig själv säga.

- Men om du vill se dig omkring är det nog bäst att du... kliver ur? 

Efter en stund hördes ett grötigt mumlande inifrån cylindern. Mannen var uppenbarligen skåning. Jag var inte riktigt säker på vad han sade, men tolkade det som:

- Ska di varkeligen va neudvändit?

Jag stod kvar någon minut. Ingenting hände, så jag återgick till disken. Trots att jag spetsade öronen hörde jag inte några ljud som tydde på att mannen klivit ur termosen.

Efter en stund hörde jag i stället ljudet av en hockeymatch från TVn i andra änden av hallen. Jag kikade runt hörnet och såg mannen med det flottiga håret ligga i soffan med fjärrkontrollen i handen. Han var tydligen inte rörelsehindrad i alla fall. Av permobilen/ståltermosen syntes inte ett spår. 

Jag hade just på allvar börjat fundera på hur jag skulle bli av med den ovälkomne gästen innan tåget gick när min högreste vän oväntat svepte in från sovrummet, klädd i ljusblått frasande siden och med ett milt leende spelande på läpparna. Han uppenbarade sig verkligen i rätt ögonblick, stängde av TVn och förde skåningen med sig genom dörren utan ett ord.

Jag andades ut, slängde en blick på mobilen, konstaterade att jag skulle hinna med tåget utan att springa och fortsatte torka av diskbänken.