Siri lämnar honom för en kvinna med nagellack, på väg från Spetsbergen till Svalbard och det blåser mycket, och jag är så rädd, för Pearl har flyttat till Nevadaöknen men Kalle är kvar i Prag i hänförelsens armar, som tonårsförälskelsen.

Siri har sin bistra och mörka lägenhet och i hemlighet har hon denna bittra relation. Likheter med ångest hos sångerskor och så skvallertidningen som syntes bakom spegeln just i hennes ögonvrå, där det nu fanns Hare Krishna-musik, som under ett par dagar förändrar henne, sedan glömmer hon det, som om det aldrig hade hänt.

Hon såg gitarr, dragspel, trummaskin och spelar vant på dem och gör egensinnig musik, musical box, harpor som låter som i himlen. Hon tror där hon sitter på en armlängds avstånd som en fet katt, ätande en vit apelsin, för den är skalad. Men då vet du väl också att du inte är riktig utan en utklippt pappersängel. Folk sade att hon i Gästrikland var otrevlig men allt jag såg i henne var livets skratt.

Men ändå var hon allvarlig och de förstod inte hur stor hon var. Hennes storhetstid som chansades bort på detta vis. Men hon var aktuell, hade varit ensam, och var nu som ett gift. Hon måste ha vetat om konsensus, det alla tycker, att katedralen utanför låg i mörker och att det under en dag bara regnade, och blåste bort, det hon hade byggt upp.

Hon pratade bort filmen, vi minns sakerna hon sade, vi var de lyssnande vårdarna här, men i minnet av ännu en taxiresa. Och svarta duvor i lådor som inte sprang bort utan gick på måfå då hon hasade mot ett fönster. Lokala regn och fanzine jag såg, det var en åska som var klart feminin, och det var ganska självklart egentligen, att hon tyckte så. Hon var glad över hur det hade blivit nu, och jag också.

Jag vet inte hur många år babyn var, den som aldrig verkade bli stor, och den som lyssnade på magisk musik från en annan tidsålder än nu. Och den rolöse redaktören tittar bort hela tiden. Det gillade jag inte. Mot de rökfria gatorna de kommande femtio åren i en stad byggd utan pessimism.

Den smala trappan man måste gå upp i varje dag som en enskild människa bland gäng. Och det fanns sätt att liva upp även denna helg. Fel klädskåp släppte in oss till denna kvinna och Zola var tillräckligt smal. Zola var också för sen att bli en hippie.

Det gick bara inte.