Lämnat de sirligt blå kopparna 

strött pengarna omkring sig 

önskade sig enbart en soffa från svenskt 

tenn 

plötslig skam när tidningen 

trycke kritik om sig själv- hemmafruar uttråkade.

minns inte orten älskade att ha smak men

avskydde fattigdomen avskydde de där bilderna 

av par som visade upp sina sommarhus 

dyrkandet av minimalismen. Dennes Gud 

 straffar dem

för deras stilikoner designklassiker framför de

rätta tonerna från Farrow and ball. Straffar deras

tomhet yta och begär det nya

vita små dystra rum blir inbjudande med

allt mörker de med fönster stora höghus

upp till tak. Vidrigheten i uttalandet över den

allmänna smaken så motbjudande att frågan

om stilval aldrig kan bli mer politisk. De har

heller inget emot att utgå från att stilen är 

ett uttryck för talang. Smilfinkar smetar 

ut kultureliten lusten fick den plats i allt det

där knullar de som andra i soffan av Kartell.

De inköpta husen nutidens kyrkor poddande

nyrika. På bilderna exakt som de svartvita 

från 1920- talets Sverige. Hon tillverkar skor och 

uttrycker något om rikedomen kring att omge sig 

med konstverk av lera/ står likt erigerade kön längs 

kala golv. Han hackar något och det

ekande är tomheten. Har han behållt 

något eget kan vi dagens Sverige

livnära sig som skådespelare - finns det en stolthet kvar ?

måste även männen knulla sig in: penitrera televisionen

sälja ut sig för dessa hem. Nutidens enda 

sakrala boningar. Så in i detalj planerade att en erigerad 

kuk i soffan i sin mest mänskliga iver ställer frågan om

det ingick i bilden. Ett medvetet val.