Golvet på det gamla loftet, där vi förr i tiden haft sovrum och barnkammare, hade växt något oerhört. Nu var möblerna borta och golvbrädorna bredare, takhöjden högre och hela rummet betydligt större. På båda sidor om golvet var lagerutrymmen tillbyggda, i form av loftstugor som vilade på kraftiga pålar. Själv hade jag flyttat från bygget för tio år sedan och hade inte längre någon personlig nytta av det utökade förvaringsutrymmet. Det var det tydligen andra som hade, för loftet vimlade av arbetare som bar på brädor, luftmadrasser och annat bråte mellan de båda förråden, barngrupper som väntade på aktiviteter och gamlingar som behövde stöd och hjälp. Någon slags större renovering verkade pågå samtidigt som ett slags förberedande scenografiarbete och en hel massa annat. Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa till, hängde och snackade lite med ungdomarna i södra förrådet och försökte hjälpa gamla Anna att komma till vila på den enda säng som stod kvar i det gamla sovrummet. Eftersom ingen hade tid att hjälpa mig stötta Anna hamnade hon lite på snedden i sängen. 

Jag var på tillfälligt besök med anledning av ungdomsfestivalen och kyrkokonserten, där jag lovat medverka och stötta den ungdomliga stråkensemblen. Jag ställde upp ideellt, men hade även erbjudit mig att spela något solo mot ett ringa gage eller reseersättning, om intresse fanns. Min väninna som jag delade lägenhet med i Skåne skulle också medverka. Det var väninnan som hade haft kontakt med kantorn via telefon, men vad de bestämt om tider, noter och eventuella repetitioner visste jag inte. Ärligt talat visste jag inte ens vilket instrument väninnan hade tänkt traktera. För att gardera mig hade jag tagit morgontåget, så att jag skulle vara i tid till högmässan.

Jag sökte efter kantorn överallt i folkvimlet, och frågade alla människor och tomtar jag mötte om tiderna för konserten. Varje gång fick jag olika uppgifter. Tydligen skulle konserten inte äga rum förrän på eftermiddagen. Klockan fyra, fem eller sex. Kaoset på loftet verkade tillta efterhand, brädorna föll i högar kakor och luftmadrasser smulades sönder.

Till slut dök en vikarierande, vitblonderad kantor upp i mängden av människor. Hon satte sig på sängkanten, gjorde ingen ansats för att hjälpa mig med gamla Anna som nu höll på att falla ur sängen på allvar, men anmärkte i stället på mitt utseende.

- Vad är det för märken du har i ansiktet? Har du blivit råttbiten? Du får se till att använda lite brunkräm innan konserten! Och fixa frisyren med några marschmallows!

Så hoppade hon jämfota på de sviktande golvbrädorna för att demonstrera sin vristspänst. Själv fick jag samla mod för att hoppa över den stora sprickan i golvet. På andra sidan sprickan, där förrådet med noterna enligt den vikarierande kantorn skulle finnas, var golvbrädorna blå och rundade, misstänkt lika en luftmadrass. De kändes mjuka under fötterna och golvet svajade betänkligt, men jag lyckades ta mig över till andra sidan med hjärtat i halsgropen. 

I loftstugan på norra sidan loftet var det hemtrevligt. Det såg ut mer ut som ett vindskontor än ett förråd. Det stora skrivbordet var välpolerat och utrustat med pigtittare. När klockan närmade sig fem dök den ordinarie, brunhåriga kantorn upp och letade fram ett A3-kuvert ur ett av skrivbordslådorna. Noterna, äntligen, tänkte jag. Kuvertet visade sig dock innehålla en rad A6-kuvert med plåster, pappersnäsdukar, sedlar och diverse anvisningar.

- Du ska sitta i förstapulten tillsammans med Jonas, förklarade den ordinarie kantorn. Han går i femman och är en ansvarsfull ung man så han har säkert med sig noter.

Pengarna var uppenbart inte till mig. Jag frågade vilken tid det var repetition.

- Det blir ingen repetition. Bara kom till kyrkan klockan nio och ta med dig fiolen.

Jag nickade lamt, öppnade dörren och krånglade mig åter ut på det svajande golvet. I mitten av loftet mötte jag ett gäng scentomtor som var på väg för att chilla i Sagoparken. De drog mig med på en drink. Jag gjorde inte motstånd. 

Det var skönt att känna fast mark under fötterna, och de nyfunna väninnorna var ett glatt gäng. Vi satte oss på en ekstock, njöt varsin gin & tonic och betraktade de färggranna träskulpturerna i parken, snidade och målade figurer ur kända och obekanta sagor.

När klockan närmade sig åtta plötsligt väninnan från Malmö upp på sin gamla cykel, klädd i en bylsig brun kappa och med en nyckelpigemössa på huvudet. Mössan dolde en liten bongotrumma, tydligen väninnans konsertinstrument. Hon såg ut som hon skulle på maskerad.

- Och var har du fiolen då, är den i bilen? frågade jag.

Väninnan nickade frånvarande.

- Kan du ge mig bilnycklarna då, så jag kan hämta den? Den är nog rätt kall och ostämd vid det här laget.

Väninnan ryckte på axlarna. Då fick jag nog och skrek så att rösten sprack:

- OM DU INTE TAR HIT FIOLEN ÄR VI INTE VÄNNER LÄNGRE! JAG FIXAR DET HÄR SJÄLV, FATTAR DU DET!