Min hjärna är förankrad till min spirituella kropp,
tar ett dopp i ett oändligt hav,
ur hennes fitta rinner det sav,
förståelse på en högre grad,
är inte glad utan så arg så man njuter,
tänker på honan som tjuter i bädden,
brukar lätta klarna till om kvällen,
hur man än ställer upp så blir det ett djup suck,
går liksom inte bara ta ett skutt åt sidan för alla världsvida problem,
det står en bedragare uppe på scen,
redan fått men för livet,
dom säkerställer sin makt det är givet,
står där mellan förruttnelseferment raskrig och skämt,
räcker det blir nämnt ett ord vipps trilla nån överbord,
sitter i samma båt finns en sanning smord men nog inte för gott,
som det ter sig det är rått,
Någonstans i ditt inre, finner du en spindel,
som spinner nät,
det är det som kärt ,jag svär,
tillhandlar tankar känslor och det där,
lärt mig mer om denna värld. inni mig får jag värja svärd,
noga granska min själ, spindeln lockar mig och testar mig på mina begär,
sänker och höjer amperen i sfären,
lockbeten utspritt i affären.
Det är lögner installerat i drömmen, Tömmer en på saft,
häxa gled på ett skaft, Tar rast i ett helvete,
försöker försköna ett elände,
vad hände om någon tände en sann fackla bland vänner och ovänner,
det är så när nått sant bränner,
ingen idé att man nämner nått för vissa,
det kan kvitta, vitsar.
Tankarna man har in i det sista,
rista symboler på en kista, en död fågel som började kvittra
Råkat stöta på ett och annat då,
bra svår att handskas med,
har alltid varit med på ens färd,
inget biter på det inte ens hugg med svärd,
spelar ingen roll för innerlig gäst,
utsätter en för test,
jävlas mest, att vara med på noterna är bäst,
fäst i ens inre det slickar tårarna som rinner ner för kinden, det är ett hinder, gör en yr en får svindel,
sätter på en ögonbindel,
det trollbinder en på ett fingerknäpp jäpp,
det manar på om det blir lite depp,
avfyrar kanonkulor mot ens skepp,
ger en pepp i det tragiska,
gör om det magiska till ingenting,
kan man förstå detta ting,
Utsatt för att jag är typ utan makt,
får tillbaka för det man sagt, vad man lagt för kort,
det kan vända riktigt fort,
kan inte få det ogjort, har inte kommit på nått stort,
nej jag har betet mig som en idiot,
har gått från guldochsilver till skrot,
spetsat mitt blod, jag flyter med i en syndaflod,
kanske börjat hålla god ton,
men vad har jag utsatt mig själv för,
en glöd ska inte vara skör,
inom sig hör man inte utan man känner,
finns allt bra många gränder att vistas i,
hela tiden var allt fantasi,
det brast i många områden,
så den som vet är figuren rätt så aktuell och het
Hjälplöst skulle man behövt knäcka en nöt
, beslöt sig för så mycket,
att hålla det hade varit att inte tappa bort en nyckel,
Gör som E.T och flyger på cykeln, det knycker ifrån ens vett,
det förbländar det man sett,
det värsta sätt utövar det och har alltid rätt,
fast man blir lurad och är tätt,
nej det är inte lätt att handskas med,
det är en vänskap man är tvingad att leva med,
det undermedvetna och det där,
när man är nära på att brista,
börjar det rista på ens hjärta och när det är mycket smärta tar den handduken och snärtar, när det lättar börjar det sätta tyngder och vikter,
fast man sköt sina plikter, så skriver den bättre dikter,