Tom på fickan placerar jag konserver på bordet, samtidigt som jag måste stiga upp, då jag inte vet vad det kommer att bli för väder. Hade ingenting för detta. Jag dyker kanske tio meter i den centrala floden och poserar vant på altan efter vår pratstund. Våra blickar. Pratar med någon och nu är jag förhörd i fångkläder. Något, ett svartvitt djur, smyger. Sommarkatt och sommarbarn med rosa damtröjan. Men inget får du veta. Du tittar ut genom fyra fönster synliga. Skämten har blivit vardag. Allt fortfarande overkligt.

Regnet färdades till byn. Du vill övertyga någon som inte kan vända och göra om sitt liv, någon som har åkt sin väg och sagt att hon inte är förlåten. De två sitter vid ett bord, och det vilda djuret, och hon som andas när hon spinger från stridsvagnen. De senaste dagarnas fasor. Båda har rest berusade och den ene går vid bro och ser karikatyrer som speglar sig i vattnet. Båda är spillror och lättrörda. Jag är redo att tala till den som frågade, får honom att arbeta och undra. Invaderad av speglarna bredvid henne.

Lugn stad av makt, personer som aldrig ska ses, skicka vykort. Hon undviker hans stora skugga i rummet och har redan rivit sönder fotografier vi inte bryr oss om. Och de ligger där i rummet, lutade mot bordsskivan. läppjar hans spegel, vilande mot en fönsterruta som går ända ner till golvet. Och låter oss fortsätta, och berättar först senare. Men några var in och såg sig om, regnet liksom fladdrade och mitt ljusa hår är en huldra, torkar inte när det regnar hela dagen.

Och minsta ljud leder hit. Och vi ska resa och få det bättre. Avresan är ett bättre resmål än resan vi gjorde då. Hit och dit och tillbaka. Vi har egentligen menat något. Vi har en förbättring. Vi vilar upp oss och kommer nog inte tillbaka men det är knappast detsamma. Livets tårade ögon på en bergsluttning blöt av naturens regn.