hon sitter där med sina halvmåneformade glasögon,
med granskande blick,
fundersam,
ifrågasättande.

jag ihopkrupen, som ett vuxet barn
i en alldeles för stor kofta,
i ett alldeles för litet rum

hon tittar på mig,
ser igenom mig och jag undrar,
jag undrar,
är det dags nu?

är det dags för mig att slicka mina sår,
att lägga om dem och se dem läka i ultrarapid framför min tomma blick?

är det dags nu att glömma,
att dölja,
och att för evigt förgöra de tankar som så länge tagit mitt psyke i besinning?

jag har så länge känt mig svag.
för svag för att tala.
för svag för att ens kunna finnas.

så jag undrar
är det dags nu?