När du ändå är urvriden,
och saknar mening
Lämnad uttorkad i samma betydelselösa sätt,
att alltid sakta dö
i vridet sinne där lidandet är förundran
och samma mening är meningslösheten

Dagar tills dagsljus
Kruppen förföljer mig
och jag kan inte hindra mig från att tänka ut
De sista millimetrarna
där en generation följer en annans entropi
Och jag har Vinter-året-runt-syndromet
där att sakta dö är samma innehållslösa
meningslöshet som att hoppas på en mening

Och vi är fortfarande lika patetiska,
men mer desperata
Och jag ser hur ni andas rigidt,
och man är lite ensam med andra
där jag kan torka ut
Apati tolerans
och ni letar er mening i en värld där mening aldrig funnits