Det var min Varelse igen. Han stod vid strandlinjen längst inne i viken, alldeles stilla i sina brokiga trasor och gjorde inte en kotte förnär. Ändå skulle läraren tvinga honom göra flygkullerbyttor i klassrummets luftrum. Den där läraren, som brukade nypa mig i sidfläsket när han passerade på strandpromenaden och påminna mig om matematikläxan. Flygkullerbyttorna var visserligen konstfulla, men varför ställde läraren sådana krav på Varelsen och mig? Var det bara för att vi var begåvade? Varför satte han inte fart på den där latlollan i stället, hon som satt och petade sig i näsan under lektionerna?

Och så var det ministern. Jag hade visserligen anat att hon skulle ta avstånd från mitt äktenskap med Varelsen, men jag trodde inte hon skulle vara så barsk och påminna mig om Moralen på ett så enkelspårigt sätt. Det var verkligen ganska tjatigt, även om jag i viss mån kunde förstå henne. Hon var ju uppväxt i Bromma. På hennes tid endast inrikes flyg.