Jag följer min stig, den som för ner till havet från vårt hus. Gräset smeker mina bara pojkben medan benens knän något sviktar i ålderssymtom.
"Blåtåteln blommar redan" mumlar jag för mig själv.
"Molinia coerulea, detta vackra gräs" ekar min hjärna.

Stigen gör en krök, jag passerar ett litet dike och där växer en hög och vacker strätta.
"Som en grov och saftig hundkexplanta" tänker jag. "Men vad heter den på latin?"
Det är ju inte väsentligt, egentligen, vad en växt heter på vetenskapligt språk, men jag är uppväxt i en familj, där man visste sådant och kunskap i dessa ting blev sedermera mitt yrke. Så: jag borde veta vad strättan heter på latin!

Mina ben fortsätter sitt gående där inunder mig medan jag rådbråkar hjärnas minnesscentral, avdelning botanik. Men den mentala skärmen är blank.
"Att det skall vara så omöjligt!"

Kommer jag så runt en liten bergshäll. Och där, bakom, helt plötsligt står min mor.
"Men..." börjar jag häpet.
"Bry dig inte för mycket", säger mor och glittrar med ögonen som hon brukar.
"Jag vet att jag varit borta i 25 år. Men svaret på din fråga är Ligusticum scotichum. Det är väl 60 år sen jag lärde dig det. Har du redan glömt!"
Och så är hon borta.

Ligusticum scotichum, var det.