Harmonia, Harmonia,
min lyckolast är din -
jag fann den ej i gruvans natt
fast väggar viskat "finn",
men hålrummens historia
och visor visar att
jag följde som besatt
av dig, den långa gången in.

Harmonia, Harmonia,
den långa gången in
som sörjesöner också följt
i spindellindat skinn,
men blott en bleknad gloria
har ängslaharpor höljt
och varje väg har vägran döljt
från hägranssyn till sin.

Harmonia, Harmonia,
min last är apati
och död i nödens ödeston
drar driftens dröm förbi.
Den spelar på harmonika
från framtidsfria bon
och flydd uppå dess härskartron
förhärsknar harmoni.