Djupt i den skymmande slyskogen bunden
låg jag och lyssnade fjättrad till mässan
mellan grå fallande träd; ritualer
såg jag fast huvan var fastträdd kring hjässan
framför de namnlösas samling i lunden
kallandes allhetens helgonsschakaler.

Svarta små tungor såg jag på runden
sprida sin sanning, i spirituella
ramsor som manar och molar och maler
mörkt i de dövande rösterna gälla.
Då, fram ur ljuspentagrammet i grunden,
kom Energia från kosmoskanaler.

Ljus ur det brusande ljusets partikel
steg hon som flammande damm ur essensers
vita atomer till mörkjordens dy,
steg hon till grusvärldens utgrävda gränsers
vallar av fallande silver och nickel
genom en enande grogrund av bly.

Tystat stod tåget som åkallat besten,
tysta och tankfulla i sin förstämning
som mastodonten ur mittcirkeln steg.
Hon, hedningsanden, förutan benämning
ögnade storögt mot översteprästen
som i en halvmässad mening teg.

Grep hon hans skepnad av gyllenmetaller,
svepte dess grusrest mot ljus till den smältes
ned till sin kärna av nyärgad rost,
och i den smältande guldfloden vältes
ljusstakars stoder av stenstångsskristaller
fallna till blötsnö och blyfärgad frost.

Djupt i den skymmande slyskogens nätter
där som de skrymmande skuggorna ruvas
föll demiurger ned mörkjordens dy.
Som hedningsanden lyfte min huvas
huvudsbefängslan och fötternas fjätter
restes jag upp till en nygryningssky.