Mörker går ner över sensomnartid -
sov nu, sov nu min kära.
Det lycks så mycket ned nätternas frid
där strävlöshet ständigt är nära.
Så mycket, så mycket du än ej sett
av kvällssolens sällsamma gåva
och mycket av skönhet har skenet gett
men skönast är allt att sova.

Vi vaknar väl en dag till buller och bång,
helt nyvaket nyfiket naket.
Än en gång fångna av rosornas fång
som vakat vid vilotaket.
Jag vet, Eleonora, du vill inte sova,
vill helst syna sidor ej skrivna.
Men det du vill se, kan jag sanningssagt lova
syns bäst i det övergivna.