I bland sköljer det bara över mig, blir overkligt sant...
Tankarna jag förträngt bryter sig fram, igenom min skyddsmur som jag så strävsamt byggt upp.
Ni är D Ö D A!
Borta, för evigt förlorade.
Idag har det flesta av er till och med multnat bort...
Men det spelar ingen roll, jag har inte sörjt er.
Jag har vägrat acceptera er död.
Jag har inte tagit till mig att ni gått bort, jag har byggt upp en fantasi.
I min värld lever ni, bara många mil bort.
Ni har det bra, ni lever och bygger upp er tillvaro.
Ni är inte döda!
I bland kommer käftsmällen och min illusion rivs och raseras.
Verkligheten presenterar sig och jag blir rädd, hur kan man leva i förnekelse så många år som jag gjort.
Men sen blir sorgen så stor att jag inte kan hantera det och bygger åter igen upp illusionen av att ni lever och mår bra.
På andra sidan möts vi någon dag med fram tills dess lever ni vidare i mina drömmar <3
P I P to you all:
*Fia
*Maria
*Johanna
*Jourlin
*Erik
*Dennis
*Kjell
*Emil
Det finns så många fler men ni stod mig närmast <3