min andedräkt

det enda

jag äger

väger

lätt som nysnö

rökarnas pulsar

griper omkring sig

antyds och somnar

återuppstår

ur gatlyktans ljuskägla

mitt i steget

stannar tiden

i detta vidsträckta ögonblick

jag blir varse

fönstret med frostblomman

det övergivna hörnhusets öga

min blick

letar en skepnad

en människoaning

innanför glaset

stumma skuggor förtrollar

sikten in

där ansikte saknas

där stelnad livsrök vilar

orörliga ord mot rutan

vill ut

omöjligheten växer i mig

till stjärnlika stänglar

ett midvinternattens kristallregn

när glasskivan sprängs

och sekundvisaren

hackar sig framåt igen 

det ljudlösa innanför

bryts i dyningen av min utandning