Jag ställer mig vid fönstret, ser ut över
det trångbebodda kvarteren.
Himlen är på sitt eftermiddags-aktiga vis.
Mjuk, lugn och nedåtgående.
En himmel som ger sin sista vackra glans.
Glittrande och len, som avslutar dagen,
som om det vore den sista himmel vi någonsin fått se.

Det är betonghus, med sorgliga små gräsmattor,
tappra försök till uteplatser och annan planterad grönska
som krystar upp sina blommor.
En känsla av att dölja.
En touch av något onaturligt.

Det jag ser är en värld som inte tror på sig själv längre.
En värld som behöver en kram och en stund av icke dömande blickar.
Där ordet VI verkligen betyder VI.
Ett vi som behöver försöka igen.
En värld som vill bli som sin vackra eftermiddagshimmel.