”Markus, man spottar inte i folks öron…”

Som förbigående, med samma självklarhet han knackade av ask-svansen som underligt nog satt kvar genom den goda stundens tystnad efter samtalet jag nyss haft, sa han det.

3310:an vibrerade igen innan jag hunnit svara honom, den småirriterade rörelsen fick det nötta Budweiserskalet att släppa, jag fick fatt i telefonen, styrde tillbaka skalet och läste.

Funderat över vad du sa tidigare. Vi måste träffas och prata. Tammys eller Daffys ikväll?

Tammys, fyra, skrev jag och stoppade ner mobilen med en undran om vad mitt fulla jag egentligen hade ansett nödvändigt att reda ut, bekänna eller deklarera.

”Vad var det nu om?”

”Ska träffa henne ikväll, PRATAAAAA.”

Ciggen fann åter mungipan, travprogrammets kanter sträcktes mot högarna av KPMLR och travtidningar som belamrade bordet. Han sneglade över de flottiga glasögonen, tog ett bloss och fortsatte: ”Sköt det nu, Markus. Du behöver henne. Ditt eget system håller inte. Det är som om du markerade alla hästar i alla avdelningar och sedan ställde dig vid toton utan en krona och förväntade dig vinst. Vansinne. Du är din egen kamratförtryckare genom alla lögner, impulser och gud vet vad som du sprider. Hur ska Helene veta var hon har dig när du själv inte vet. Kongruens Markus. Kongruens. Och sedan spelar det ingen roll om du är full, nykter, eller som nu alienerad av sorg.”

”Alienerad…Kongruens…? Vad fan pratar du om Janne”, sa jag och fortsatte med att kasta mitt genomskinliga kamouflage. ”Nykter är nykter, full är full, och död är död. Skitenkelt. Som TotalToto i sjätte.”

” Galopp eller vinst. Men visst spåret är rätt och fart finns så det blir över, vi låser med honom. Någonstans måste man spela och om huvudet är i ordning på han så är han ensam över upploppet idag.”

Min granne Janne, såg naturligtvis igenom stålet, men sa inget. Janne ägde - trots reklamhögen innanför dörren, det ständiga berget av disk, sina ständigt skrynkliga kläder och sin obefintliga inkomst - stil. Något jag inte ens visste vad det var, även om jag nu trodde det.

”Fixar du med bongen då. Spelstopp två”, sa Janne och sträckte över en femhundring.

Jag drack ur glaset, vek ihop travprogrammet runt femhundringen och styrde ned det i bakfickan.

På väg mot ombudet sneddade jag över gatan mot Mackis. En snabb öl bara. Jag la handen över det trekantiga dörrhandtaget, vände mig om, såg ut över gatan och parken bortom. Verkligheten brann bugande, likt den förberedde sig för en omstart. Och vad det gällde människorna så hade jag ingen som helst aning men föreställde mig hur de packade upp allt de köpt på IKEA. Hur de tassade omkring med sina vinglas, tömde diskmaskiner, förberedde middagar och berättade för varandra hur jävla lyckliga de var. Jag rös, samtidigt som något underligt skavande tvingade ner blicken mot mina Converseskor innan jag trotsigt slet upp dörren och öppnade upp mot mitt bekanta.

Det stillsamma nästintill ursäktande sorlet från de som alltid satt där. Notstället, förstärkaren och mikrofonen som grejades med i ett hörn. Bardisken, som låg likt en oskodd hästsko mitt i rummet. Jag satte mig i ena hörnet med uppsikt över dörren och beställde in en öl. Och en whisky. Det fanns ändå gott om tid för inlämning och träffen med Helene. Vad hade jag att vara rädd för egentligen? Ingenting? Ändå upplevde jag ett starkt behov att förenkla och få fatt. Vad var det egentligen jag berättat förra veckan?

Jag tömde whiskyglaset och kände hur den hastigt rev till i min hals och sedan la sig tillrätta som ett svagt glödande i mitt inre. Jag fyllde på med halva glaset av ölet, vinkade bort ciggen servitören sträckte fram och beställde in en ny omgång. Inifrån mig själv pyrde nu det där välbekanta som tillät och inkluderade. Ruset omslöt mig på det där sättet som bara tidiga eftermiddagsrus kan göra. Mjukt och fint rymde det inget jagat eller hastigt, det var bara att sätta sig tillrätta i en Sacco-säck och serveras helhet, bullbak, dagisfröknar och vilostunder.

Framför mig stod nu fyra tomma ölsejdlar och whiskyglas. Jag gick in på toaletten och snackade lite med grabben i spegeln: ”Inte illa ändå”, sa jag, ”Inte illa, och en till hinner vi med.”

Jag drog åt skärpet, körde ner handen i den vänstra jeansfickan och drog upp en femkrona. Hur var det möjligt!? Den andra fickan. Tomt. Bröstfickan på skjortan. Jag klappade mig över bakfickorna, och fann travprogrammet och femhundringen.

”TotalToto”, sa jag till han i spegeln, ” Ah, va fan…Inte idag,” och gick ut och beställde in en omgång till. Vid det här laget kom en stark känsla av korrekthet över mig. Berusningen förde mig mot en självtillsyn som förstärktes av paret vid bordet på andra sidan hästskon. De sneglade mot mig över menyerna. Gjorde mig medveten om hur jag förde glaset mot ansiktet, hur jag ställde ned det och torkade min mun, hur jag tittade och hur länge jag låg kvar med blicken på en given punkt. Hur jag satt. Hur ensamt. Och vad klockan var. Fan! Jag betalade och sprang ut.

Vilket egoistiskt dumhuvud jag var. Fitthelvetes satan… Fan. Fan. Fan. Varför… Öl och Whisky och Janne… Till och med Janne...Kuken också!

 Allt som varit så enkelt var nu hopplöst tilltrasslat. Till och med att gå började kännas. Onödigt. Ett illamående sköt genom, jag knäade över gågatans träbänk och kände resterna av den där behagliga elden riva genom och ta sig ut på ett fullständigt brutalt och synnerligen vidrigt sätt. Slemmet från näsan rann mot kaskaden över gatstenarna, men knäandet fick åtminstone pöbeln i mitt inre att sänka tonläget, som om jag fått ett straff och att det nu var, om inte sonat, så åtminstone delbetalt. Fan Markus, sa jag och reste mig upp och drog handryggen över näsan. Fan Markus! Det här håller inte.

”Kunde du inte väntat lite längre!?” Som vanligt sög Helene i sig mina förehavanden med sina grönmelerade nästintill helt runda ögon. Det var något av barnets blick som gav henne ett oskyldigt och sårbart skimmer. Men det hela var missvisande, det fanns inga monster som var för skrämmande för Helene. Hon var den tuffaste men samtidigt känsligaste människa jag kände.

”Markus du kan inte fortsätta så här längre du är sjuk.”

Jag föreföll bli allt tunnare mot träbänken, det fanns ingenting att försvara längre, mer än ett försvarande för försvarandets skull. Jag lutade mig framåt, äcklades våldsamt av min aceton-spy-luktande andedräkt och hörde mig själv sluddra: ”Det är ju lördag, alla dricker ju på lördagar. Varför ska allt alltid vara så märkvärdigt när det är just jag som gör något.”

Hon la ner besticken, lutade sig tillbaka med armarna i kors, skakade på huvudet och tittade ut genom fönstret. Min egen närvaro i situationen nyktrade mig. Hur kunde jag bete mig så här, om jag bara kunde gå tillbaka och göra om förmiddagen, månaden, halvåret, året. Jag älskade ju henne. Fy fan Markus! För att komma undan sneglade jag upp mot Tv: n. Den visade det femte loppets defilering med en rad som verkade hopplöst bekant.

”Jag bryr mig inte om alla andra. Jag bryr mig om dig! När ska du förstå och respektera oss? När ska du respektera dig själv? Kommer du någonsin att göra det…”

Sjätte avdelningen vände runt i volten och Totaltoto slet upp huvudet som en kejsare på kommandoordet kör men kusken höll kvar honom i trav och fick ner han i positionen andra utvändigt. Totaltoto. Han hängde i grejerna, såg ut som en tysk tank på väg över den polska gränsen 1939. Allt var redan över.

”Vad hände hos Micke natten du ringde? Något hade hänt sa du. Med nån annan? Du var med nån annan. Eller hur! För fan Markus. Du ville ju prata! Så, svara då!”

Jag försökte möta hennes blick men studsades omedelbart upp mot tv:n igen, där sista svängen mot upploppet kom. Festen hos Micke, vad hade jag nu lyckats med. Ringde jag till Helene…? Upploppsklockan ringde.

”Jag har fått nog Markus. Det här går inte längre… Vem var du med?”

Micke. Totaltoto. Festen. Vattensängen… Erika. Helvete! Jag böjde ner huvudet och hörde den lugna kommentatorsrösten beskriva Totaltotos ensamma trav över upploppet. Hela kroppen skakade, jag bet ihop och försökte möta Helene igen men lyckades inte vara kvar. Självföraktet strålade som ett kärnkraftshaveri genom hjärtat. Erika. Totaltoto. Janne. Helene. Lögnerna och jag själv. Måste…Spy!

Fukten i gräset tog sig genom jeansen och läckte verklighet till allt surrealistiskt jag omgavs av. Jag lät fingertopparna gå längs stenens inskription och bokstaverade. E…d…o…r. ”Edor…Pappa”, viskade jag, ”vem var du egentligen? Vem… är jag? Berätta. Hur jag tar reda på det?” Kinden brann av berusning mot stenens topp, jag strök den medan jag sneglade mot de nedblåsta löven på gångbanan som låg meningslöst klistrade i väntan på ännu ett fall och drog stenen hårdare mot bröstet och försvann. Såg mig själv utifrån. Hur jag satte mig hukande. Skrikande, som en tyngdlyftningsolympier med år av träning koncentrerat mot ett enda lyft. I sorg.

”PAPPPAAAAA!!”

Böjd över stenen försökte jag rycka den ur jorden. Jag vickade den framåt och bakåt, åt sidorna, skakade den, gungade, slet, hulkade, ryckte igen. Gjorde allt jag kunde för att välta allt förbannat absolut, och slant, föll bakåt över gräset. Och där skulle jag ligga kvar.

Tomheten som hyschade bort gråten förlamade och frigjorde. Och jag kan ha legat där i en minut, en kvart eller en timme innan det hände.

Hjärtat vibrerade och ur min vindjacka kom ljuset.

Var tog du vägen? Jag vet om det där med Erika. Vi måste ändå prata. Jag vill det. Var är du!!!

Jag låg kvar ett tag och läste meddelandet, om och om igen. Jag vill det. Jag vill det. Jag vill det.

Vet inte riktigt, med pappa tror jag, skrev jag tillbaka och avslutade med ett hjärta som för att skicka ut en sista patetiskt ursäktande nödraket.

Svaret kom redan innan min tumme hade hunnit släppa skicka-knappen.

Tredje raden nedanför gångvägen?

Tredje raden nedanför gångvägen.

Janne gjorde aldrig någon större scen av det hela, klart han muttrade och var förbannad en tid, men det var aldrig något han senare återkom till. Fast att trycka upp en exakt likadan bong i mitt ansikte kunde han naturligtvis inte låta bli. Han hade fått feeling som han sa och lämnat in en kopia av systemet. Sånt gör bara riktiga spelare. Själv fick jag inte en spänn, men det kändes ändå fint. Janne försvann, men hann lära mig massor om trav, vinster, förgänglighet och spelets likheter med livet. Hur olika utfall viktas mot väntevärden. Men det jag lärde mig allra mest av Janne, var sidorna av mig själv. Det som han hjälpte till att skugga upp. Vad det gäller Helene har vi fortfarande kontakt, hon är den jag ringer till om det verkligen gäller någonting. Och hon lever faktiskt lycklig mellan IKEA-besök, ljumma bestick från diskmaskinen, man och vovve. Helene har hamnat rätt. Jag söker fortsatt men ser numera på ett ungefär var stigen ligger och ramlar inte lika okontrollerat och ovärdigt fram. Men det är klart några rötter och pott-hål snubblar och går jag fortfarande ner mig i, men det hör väl liksom själva livet till.