Väggar vaggar över tornets
spiror av kristaller,
vacklandes till hornets
ton, tills all tornet faller.

Faller som en stoftstod ner
och där väggar fälles
skalvhorn tystas, handklaver
ljuder i dess ställes.

Gömd där öppna springor ler
längs tangentmusiken
steg Miranda ovan er
ifrån innanriken.

Flyger du med mig, Miranda
dit som vita väggars vägar
öppnas evigt spruckna?
Aldrig skall vårt skyspår landa
innan ängens blomvinsbägar
ligger helt utdruckna.

Inga spiror ståtar mer,
inga tornvalv väger oss
var vår egen vårgåtsväg
ur Elysium brytes loss.
Hör, hur händers handklaver
höjer fränders frihetston
och dess körer säger äg
ängslans överbon.

Och hon tog min hand bland händer,
smekte törsten, som vi smög
och ur smogens födselbränder
genom yrselsyre flög
att vid vindens vindlar
genom jordens tornmur gena
och i ljusets krusning klar
skulle skalders skyar skena
över vad här aldrig var
men i blindhet svindlar.

Men jag drömde, min Miranda
att lyriken ej var drömd -
händers egen feghetsanda
ej till tornets topp fördömd.