dagar dyker upp som gammalt stoft.
adressen bränner i kroppen,
en muskelknut.
andningen känns som ett avstånd,
munnen ylar isande.
den är öppningen till
auroraöglan i mitt minne.
alfabetet innanför inhalerar laddade partiklar,
de samlas redan när jag tänker
på konturerna av ditt namn.
på stjärnsammansättningens sång,
den din röst så enkelt kunde nynna.
blundar och hör
hur den kraschlandade i min atmosfär.

nu smakar vissa dagar solsken, svavel
och jag kan inte avgöra, vilket som är värst.