Den natten, 

(ja, jag minns det som om

det var just igår...)

då tiden äntligen var inne

och DU med den

omfamnade du, hela mig

så varm och fylld av längtan

omfamnade du mig

heligt bedyrande att din kropp 

alltid skulle beskydda 

min, att själen din

för evigt ville vara bara min

vara allra närmast, så nära

hjärta intill hjärta

(och där, in under hud kändes din puls

slå lika snabbt och hungrigt

såsom min...)

den natten, i den stunden

fyllde doften av blommande kärlek

vårt hela universum, vår galax

en stjärna föll, strax ännu en

men oändligt många nya

glittrande, tände ljus i mörker

däruti natten, under bar himmel

då själen min log

så vackert i all ödmjukhet

(åh, detta ljuvliga, härliga leende 

det första på oändligt länge

som speglades i mina ögon...)

ja, själen min log 

och kysste djupt innerligt din 

ty du omfamnade

mig så nära