Han hade plockat upp sitt mässingshorn och brölat ut över hamnen där längst ut på piren vid älven, i hamnen där jag låg med båt nära intill. Jag hade svarat honom genom att blåsa i min farfars gamla jakthorn, segelbåtens signalinstrument: Brööl!
Mannen med mässingshornet log då brett och gjorde tummen upp.

Ombord hade jag barn och barnbarn och när de senare hade dragit sin kos, gick jag bort till hamnpirens nock för att hälsa på min instrumentkollega, där han nu satt i en kylig september tillsammans med tre andra män. Stillsamt drack de sina öl.
”Hej”, sa jag, räckte fram min näve. ”Ingmar heter jag”.
”Roger, här” sa mannen med instrumentet och tog min hand.
”Du gjorde vår dag när du svarade. Tack för det!” Och så demonstrerade han sitt horn, det han förvarade i en liten ryggsäck. ”Är det inte vackert?”
”Jag köpte det på en loppis för fem-och-nittifem. Jag sa åt dom att de kunde behålla femöringen. Keep the change sa jag åt dom”.
Och nu skrattar alla fyra pojkarna därute. De ser vänligt på mig. I några av munnarna såg jag sorgliga luckor men pojkarnas ögon log.

”Fin båt du har”, sa de och vi talade lite om båtar och segling. ”Har du seglat långt?” Och, jo, ja, det hade jag ju.
Sedan såg jag att Roger var barbent. ”Fryser du inte?” sa jag. ”Jag har ett par reservbyxor i båten. Du kan få dom om du vill!”
Roger var tydligt tveksam till förslaget och såg sig om bland kompisarna. Men en av dem hakade på:
”Ta chansen, Roger! Ett par byxor, för fan!”
Fast Roger fortsatte tiga. Efter en stund sa han:
”Okej, jag tar dom. Men bara om det står ett ”A” på byxknappen ”A” som i ”Armani”. ”Armani” ska de va! Lite stil, alltså!”
Jag svarade att mina jeans är av enklare slag men tillade: ”Du kan väl ta dom ändå!”
”Nej, tack!” sa Roger. ”Hyggligt av dig! Men här skall det vara stil. Förstår du?”

Eftersom den stil de fyra herrarna där ute på hamnpirnocken alla gemensamt företrädde, eftersom den stilen var av den absolut lägsta ordningen, anade jag vad Roger egentligen menade.
Inte skulle han ensam ta emot en favör som hans kompisar samtidigt inte kunde få. Roger var en solidarisk man.

Emellertid fortsatte vårt samtal och vi kom in på ålder. ”Vem är äldst av oss, tror du?” sa en av ölpojkarna. ”Jag menar av oss alla. Du också”.
Jag studerade snabbt de fyra männen men innan jag hann yttra mig, sa den klart yngste av dem: ”Det är Roger, förstås. Han är sextitre!”
Jag log något. Svarade:
”Mina herrar! Det slår jag lätt! Med över tio år, faktiskt!”
Något häpna betraktar nu dessa kajens gentlemän den gamle seglaren.
Från Roger kommer:
”Då förstår jag vad det beror på. Att du hunnit bli äldre än oss, menar jag. Du dricker mera vatten än vi!”
Och stora, varma skratt.
”Hej, på dig! Vi ses kanske någon gång. Ta vara på dig. Segla lugnt!”

Och så sitter jag snart åter i min båt och får lite senare se gentlemännen från hamnpiren stulta förbi i samlad tropp.
Två av dem haltar illa. En av dessa är Roger. Han höjer sin hand till hälsning och försvinner barbent linkande in mot sta’n.
”Armani! Förstår du!” blinkar han.