Min mila bar Österns bränning
vars vaka var vänd till Väst,
två land i min bålsårskänning
där bålet blott stått härnäst,
allt tycks en färd förljugen;
kallt lycks ett flammflodsgrepp
där tungor ur rökfiguren
sjöd mot mitt sjögångsskepp.

Av avartens tunghav slickas
min östvandringsprocession
där världarnas vägskäl blickas
men västandans bataljon
skall skeppa min krigets kista
ned stålsmidets kolsmältshål
där glödbäddad milan att mista
förtär solitärens bål.

Ur sot vill min sol utmynna,
på låghav där höjden sågs
men urgröpt en bottengrynna
går gömd genom varje vågs
lågade tungpartikel
som gungar min bränningsbår
i guldblick, men icke ett nickel
utfyller mitt känningssår.

Två skepparmynt skymmer ett öga,
två lågljus, sen ses ej mer,
de tusendes ljus höjs föga
där västtungor överger.