Gömmer min kärlek bland kuddarna i mitt fort.
Den kärlek som bara har en unik sort.

Plockar bara fram den i min ensamhet
Låta smärtan forsa, som en flod, rasande och het.

Vad jag önskar att jag kunde drömma, för att glömma, för att tömma.
Tömma mitt väsen på alla känslor, sinnen och minnen.

Bommar igen, låser om, kedjar mitt hjärta.
Kastar ner nyckeln i de djupaste av hav och dövar min smärta.

Jag lovade mig själv att aldrig falla, grubbla eller vackla.
Jag skulle låta mitt sargade inre bli min ledande fackla.


Men vad är löften värda när hjärtat vill annat?
När all sans och vett försvunnit, när förnuftet stannat?