Minns när jag lekte kull med kusiner,
i ett smutsigt förortshus i Tallinn.
När jag slogs och fäktades mot polisen,
när de slet mig ur era famnar.
När jag tiggde bland de rika,
pälsbeklädda och kalla människorna.
Avvisad, bortspisad, lortig i kylan.
När jag älskade er så hårt, så villkorslöst som bara ett barn kan göra.
Jag älskar er fortfarande så villkorslöst.
Kommer någon någonsin förstå min smärta,
min ensamhet i den här världen?
Jag saknar dig mamma, din gloria av det guldblonda håret.
Dina mjuka smekningar över min kind.
Jag saknar dig pappa, ditt bullriga skratt när du
hissade upp mig i luften som en vante.
Inte en bild har jag på er, förutom de som är inpräntade i mitt sinne.
Vad har jag fått ärva av er?
Har jag fått min envishet av dig pappa?
Kärleken för andra människor och djur från dig mamma?
Vem hade jag blivit om ni hade funnits kvar i mitt liv?
Kommer jag någonsin få se er igen?
Kommer tomheten i mitt hjärta någonsin fyllas av er värme?
Kommer saknaden någonsin försvinna,
saknaden som jag alltid bär med mig,
innerst inne, vilse i världen?
Kommer jag någonsin få krama om er
och tacka er för att ni gav mig all den kärlek ni kunde ge?
I ett land vi inte var välkomna i,
fattiga och ständigt jagade så gav ni mig en
lycklig barndom de första fem åren av mitt liv.
Ni gav mig grunden jag kunde växa på.
Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna tala om för er,
ifall jag får träffa er igen,
om vad för hemskheter som hände när jag kom till Sverige.
Om jag kommer kunna tala om för er att
de människorna som adopterade era barn
misskötte sin föräldraroll till det grövsta och mer därtill.
Jag vill inte att ni ska känna skuld till att ni valde
att adoptera bort mig och min syster.
Ni gav oss chansen till en bättre framtid.
Tänker ni på mig så som jag tänker på er?
Alla minnesbilder jag har,
jag går igenom dem om och om igen,
för att aldrig glömma hur ni ser ut och varifrån jag härstammar.
Jag saknar er, mitt hjärta gråter efter er.
Jag älskar dig mamma Olga.
Jag älskar dig pappa Sergei.
Er dotter Swetlana.