Med ett hånfullt grin sitter hon där.
Är orsaken till allt det mörka flickan bär.

Hon har alltid lekt bakom en föränderlig ridå.
Samtidigt som hon har stått på en egenbyggd platå.

Hennes skiftningar var som att leka med en lampa.
Hennes största bedrift var att kalla en elvaåring oskuld slampa.

Hon slet sönder all tro, all hopp och all glädje i flickan.
Stoppade ner de sargade resterna i sin bakficka.

Ljög sig in med moderlig kärlek i flickans hjärta.
Ersatte det vackra och fromma med mörker och svärta.

Vid minsta lilla felsteg, fel ord eller fel andning,
Återstod endast kall tystnad och det hårda golvets omfamning.

Alla såg en mor som älskade, flickan levde med ett monster.
Alla föll för hennes trick, hennes silvertunga, hennes konster.

Så ofta flickan fick höra att hon bara var en värdelös ägodel.
För henne blev allt bara ett långt och utdraget spel.

Ingen vet vad hon fick ut av en sådan tragisk charad.
Hela flickans uppväxt var en lång och hemsk maskerad.

Blodiga och såriga knogar av allt skrubbande natten lång.
Att försöka övervinna rädslan och göra motstånd, gjorde flickan bara en gång.

När man sedan barnsben blivit stöpt i en form,
Hur går man då ifrån det som alltid varit ens norm?

Hennes ord var en absolut och förtärande lag.
Flickans uppror kvävdes alltid med smuts, hot och slag.

Flickan byggde drömmar bland luftslott.
Skulle det alltid kännas såhär? Var hennes liv en nitlott?

Hon fick lika lite kärlek som en övergiven gatuhund.
Kall mat, kalla nätter och ingen grogrund.

När hon en dag vågade slå det första och sista slaget,
Fick flickan tillbaka makten över jaget.

Ja, jag är den flickan från igår.
Varje dag kämpar jag med mina djupa sår.

Jag är flickan som alltid fick höra att jag var oönskad och värd noll.
Jag växte upp med de orden och levde i en roll.

Jag kommer alltid bära med mig mina mardrömmar och mina barndomsår.
Men jag måste komma till den punkten att jag inser att allt som hände, hände igår.