Att vara osynlig, eller ej bli sedd i vardagslivet?...
Osynlig då är det jag som är den ensammaste mitt bland alla i rummet..
Men ej sedd av dig, mitt bland alla då är det jag med allas blickar...
Skammen att jag inget värde längre har hos dig, de andra ser innan känslan träffar mig som en blixt genom bröstet mitt...
Avsaknaden av din förmåga att kunna avkoda...
Ondast när du ej förmågan har,att kunna se det som är bakom den grå zonen...
Eller när situationer där allt blir så uppenbart...
Olikheterna blir så stora, i taktens puls av vardagslivets...
Då i otakt du börjar slås av stress faktor...
Orättvisorna är ibland stora, men det stora hemska är när man ej kan påverka det som är orättvist...
Oavsett hur mycket av min tid jag ger eller hjälper för att få dig att förstå...
Det gör nog ondast...
Att all den tid och kraft av känslor ej är nog, för en förändring...
Trampa i uppförsbacken...
Ondast är nog..
Att oavsett så är den villkorslösa kärleken, den osynliga länken...
Den aldrig tar slut, den vetskapen gör ont att bära...
För då är det som att ej bli sedd av dig i det vardagliga livet...
Livet hära och nu, fortsätter med samma känsla av ensam i ensamheten att den bära...


Orkiden