De röda lågorna lekte likt barn i brasan som brann

Brunnen en bit bort började fyllas med vatten
och den leende elden som ogillade tårar, försvann

Mannen som alltid handen i fickan hade
Såg hur flammorna dog och hur människorna runt honom drog
Själv stod han kvar i regnet och såg röken långsamt resa sig

Trots att elden utbrunnen var - det fanns enbart kol, aska och trä kvar
tedde det sig som om elden nu brann i den ensamma man
med värdigheten hos en fallen tsar

Sakta den man som sett hur något utan liv sakta avled
avslutade en strid trots att han en gång svor en ed
- Allt kändes plötsligt så meningslöst
Regnet rann nerför hans ansikte, om tårar nu fanns de ej syntes
Hade han fått glöd i sitt öga, eller var det rött av känslors möda?

Han insåg nämligen att
lågor inte kan dö, bara fortsätta brinna
med skillnaden om de kan bli sedda av ögons hinna